På onsdag gick jag upp runt halv 6 och jag hörde två små röster en våning under mig, jag öppnade dörren och upp kommer flickorna, jag säger godmorgon men det är knappt så det kommer ut något, jag hade tappat rösten. Flickorna tittade på mig med stora ögon och sa du låter annorlunda. Jag frågade vad de gjorde uppe och de förklarade för mig att de inte kunde hitta T:s lilla isbjörn, jag hjälpte till att försöka hitta den och såklart låg den under sängen. De följde efter mig vart jag än gick, jag bad de till slut att sätta sig i köket. Jag frågade om de ville ha frukost, S var den enda som ville ha. Min värdmamma hade lämnat ganska tidigt denna morgonen för att ta tåget till Paris. Jag tror min värdpappa låg fortfarande och sov men när klockan närmade sig halv 7 sa jag till töserna att de borde gå upp och säga till deras pappa så de inte skulle vara själva nere i köket när jag skulle behöva lämna. Min värdpappa kom precis ner innan jag behövde lämna och när vi började prata med varandra sa han du låter som en liten mus. De önskade mig en trevlig vistelse och att jag skulle krya på mig. T sprang ut när jag skulle hoppa in i taxin så jag fick bära in henne igen sötnosen. Påväg till Gatwick var radion på och de pratade mycket om attackerna som hade hänt dagen innan i Belgien. Lite läskigt var det att vistas på en flygplats. Min värdmamma skickade ett trevligt sms till mig när jag satt i taxin, väl framme tackade jag taxichauffören och han sa åt mig att dricka varmt vatten med citron. Flygresan var inte den världens bästa, jag försökte sova en stund men det gick inte riktigt, tänkte också läsa min bok men orkade inte.
Landningen var nog det värsta, det gjorde så fruktansvärt i öronen, aldrig har känt det innan. Jag var nervös när jag skulle gå ut från flygplatsen för att möta Nippe för jag hade aldrig landat på denna flygplats. Men det gick bra och det var härligt att få träffa Nippe igen. Den blev en bilresa från Oslo till Arvika, strålande väder var det och jag fick äntligen träffa Therese, Emil och Anton. Tvillingar hade växt en hel del sedan julas.
De små trollen. Som jag hade längtat och stackars Louise för jag hade väl sagt det så många gånger till henne. Som sagt hemma i Sverige var det fullt upp alla dagar jag var där. Jag ångrar absolut inte att jag åkte hem. Det enda som saknades var min pappa. Det går nog inte att förklara hur mycket jag saknar honom, jag kommer nog få träffa honom slutet av detta år, känns väldigt jobbigt.
Dopet var riktigt fint och jag fick träffa många personer som jag inte hade sett på ett tag. Dagarna gick alldeles för fort men man får vara glad för de man har.
På lördagen var det dags för mig att flyga tillbaka igen och såklart lyfte planet en timme senare än vad de skulle. Och landingen i London var inte heller trevlig för det var storm, jag trodde det värsta skule hända men det gick bra. Men det var en liten pojke som tyckte det var jätteroligt, han räckte upp händerna och skrek yippie. När jag väl kom hem hade min värdfamilj lämnat lite presenter i köket till mig.
De var på minisemester i Oxford. De skulle komma tillbaka på måndagen. Jag hade underbara dagar hemma i Sverige och som sagt önskade jag att det kunde vara längre.